SvD skriver att Twitter handlar om “dialog, alltså det som brukar beskrivas som själva grundtanken med sociala medier”. Det är säkert så det brukar beskrivas, men jag håller inte med. Det är jobbet som riksdagsledamot som handlar om dialog, sociala medier handlar om öppenhet – i samma dialog som funnits där hela tiden.

Det är nu möjligt att se en hel del av den kommunikation som ledamöter av Sveriges riksdag håller på med, och det är märkligt att de twittrande politikerna ska få kritik för det. Faktum är att även jag som jobbar på Miljöpartiets riksdagskansli lär mig mer om våra politikers aktiviteter via Twitter och Facebook än via direkta kontakter, och samma information är tillgänglig för alla på nätet.

En annan intressant sak i SvD:s artikel är hur vänsterpartiets ansvariga för sociala medier, Tommy Gabrielsson, kommenterar nedgången i webbtrafik för Twitter.

Visst kan man se en nedgång på webbplatsen, men mätningen blir felaktig eftersom allt fler använder Twitter genom mobilen eller andra verktyg i stället.

Tommy har naturligtvis rätt, men här finns också en annan aspekt. Jag upplever att Twitter blir ett allt meningsfullare verktyg i takt med att fler och fler förstår hur de ska använda mediet. Även om kvantiteten minskat så upplever många att kvaliteten ökat.

Det är allt färre som använder Twitter till att sprida pressmeddelanden, och allt fler som använder det på desto mer intressanta sätt. Ett exempel är hur det nu skedde en parallell debatt om valrörelsens första #partiledardebatt på Twitter som gör att många upplever själva debatten mycket starkare.

Jag ska inte påstå att svenska partier är världsbäst på sociala media. Partierna är vana vid enkelriktat, och det kan vara svårt att ta till sig mötande trafik. Men de två artiklarna ovan är fyllda av felaktigheter och fördomar om partikulturen.

Visst finns det partier som tänker enkelriktat, se bara på moderaternas, kristdemokraternas och folkpartiets satsning på reklam i TV4, nu när det visat sig möjligt. Men lika ovilliga som gammelmedia varit att rapportera om Miljöpartiets satsning på djupt demokratiska medlemsomröstningar är de nu att se att det kan finnas en delaktighetskultur inom något partis arbete på webben.

Det är som att tanken på att politiska partier skulle kunna ha demokratiska värderingar på något sätt är löjeväckande. Alla som däremot varit aktiva inom ett politiskt parti kan förhoppningsvis vittna om något annat.

Så återstår då frågan om partiernas satsningar på sociala media verkligen fungerar. Ger det något?

Jag skulle vilja påstå att det finns två väldigt viktiga forum som avgör ett val i Sverige. Den ena är TV-mediet, framförallt i form av slutdebatterna strax innan valdagen. Där av görs mycket. Den andra är alla fikarum och frukostbord i landet. Där kan vi omöjligt sitta med, men i ett land där 17% i åldrarna 15-85 år läser bloggar regelbundet är det uppenbart att det går att nå många via sociala medier. De 17 procenten tillhör dem som är tongivande vid fikaborden. De kan avgöra om det är som för tio är sedan, att folk inte vågar berätta att de är miljöpartister, eller om miljöpartiet framstår som ett demokratiskt framtidsparti.

I slutändan är det förstås budskapet som är viktigast. Du kan twittra dig blodig utan att komma någonstans om du inte har något att säga. Det är kanske det verkliga problemet för de politiska partierna, både vad gäller medlemsantal och framgångar i sociala medier. Men det finns ett riksdagsparti som sticker ut, iallafall när det gäller den växande medlemskåren.

About Twitter. I must confess that I have been using facebook for a while, even though I’ve been a sceptic. I’m not the proudest of users, but getting used to the kind of deprived integrity it offers. Unfortunately, my scepticism towards facebook seems to have been associated with social media in general, even though I am a long time couchsurfer, a kind of social media that I really love. So, having decided to try out Twitter, I wasn’t too optimistic.

I was wrong.

Twitter doesn’t seem to have the downsides in the same way that facebook does. It doesn’t flood me with friend requests that I would never have invited personally, it just lets me easily follow whoever I like, and it doesn’t require mutual agreements. It’s far more open than facebook.

Facebook has a way of forcing all of your friends actions on you, and making you feel guilty because you’re not responding to everything.

C’mon, let’s twitter!