Vildjäst och nymatad surdeg på råg
Med lite längre ledig tid tillgänglig, och med en ambition att inte tänka allt för mycket på jobbet, så behöver hjärnan sysselsättas. Årets stora semesterjympa blev för mig brödbakning.
Det som triggade intresset denna gång var en ombyggnad av köket i nya lägenheten, där vi bland annat bytt gasspisen mot en gasugnen mot en elektrisk – äntligen blir bakning roligt och enkelt igen.
Men varför nöja sig med enkelt? Pain de Martin har massor av tips på avancerade brödbak som ger hobbyn en helt ny dimension. Jag har bakat på surdeg förr, men uppenbarligen har jag bara skrapat på ytan. Här öppnar sig en värld med vildjäst, levainbröd och jäsningskorgar (det har visat sig att brödbakning är en verklig materialsport).
En intressant aspekt på saken är hur Internet, liksom får så många andra intresseområden, har förändrat hur vi bakar. Jag har plötsligt direkt tillgång till experter som berättar sina tips, kommenterande noviser som ofta stött på precis samma problem som mig och en länksamling som leder mig vidare till nya idéer. Den mest intressanta läsningen är inte själva blogginläggen med recept (för det kunde jag hellre köpt en brödbok), utan kommentarerna.
Om jag nu bara kunde släppa brödtankarna och somna någon gång… Varför kan jag aldrig bli sådär lagom intresserad av mina hobbies?
Nyligen har först Expressen och sedan DN sågat partiernas satsningar på nya sociala medier. “Politikernas twittrande är spel för gallerierna” heter det i Expressen, och i DN sägs att “Partierna förstår inte grejen”.
Jag ska inte påstå att svenska partier är världsbäst på sociala media. Partierna är vana vid enkelriktat, och det kan vara svårt att ta till sig mötande trafik. Men de två artiklarna ovan är fyllda av felaktigheter och fördomar om partikulturen.
Visst finns det partier som tänker enkelriktat, se bara på moderaternas, kristdemokraternas och folkpartiets satsning på reklam i TV4, nu när det visat sig möjligt. Men lika ovilliga som gammelmedia varit att rapportera om Miljöpartiets satsning på djupt demokratiska medlemsomröstningar är de nu att se att det kan finnas en delaktighetskultur inom något partis arbete på webben.
Det är som att tanken på att politiska partier skulle kunna ha demokratiska värderingar på något sätt är löjeväckande. Alla som däremot varit aktiva inom ett politiskt parti kan förhoppningsvis vittna om något annat.
Så återstår då frågan om partiernas satsningar på sociala media verkligen fungerar. Ger det något?
Jag skulle vilja påstå att det finns två väldigt viktiga forum som avgör ett val i Sverige. Den ena är TV-mediet, framförallt i form av slutdebatterna strax innan valdagen. Där av görs mycket. Den andra är alla fikarum och frukostbord i landet. Där kan vi omöjligt sitta med, men i ett land där 17% i åldrarna 15-85 år läser bloggar regelbundet är det uppenbart att det går att nå många via sociala medier. De 17 procenten tillhör dem som är tongivande vid fikaborden. De kan avgöra om det är som för tio är sedan, att folk inte vågar berätta att de är miljöpartister, eller om miljöpartiet framstår som ett demokratiskt framtidsparti.
I slutändan är det förstås budskapet som är viktigast. Du kan twittra dig blodig utan att komma någonstans om du inte har något att säga. Det är kanske det verkliga problemet för de politiska partierna, både vad gäller medlemsantal och framgångar i sociala medier. Men det finns ett riksdagsparti som sticker ut, iallafall när det gäller den växande medlemskåren.
