Tyvärr har en allt mer expansiv upphovsrätt kommit bort från målet och handlar idag mer om att skydda upphovspersoners rätt att äga och kontrollera sina verk, inte att ge rätt förutsättningar för att gynna mer skapande. Konsekvensen är att upphovsrättens egenskap av att vara en kostnad för skapande har ökat.

“Idag har konstnärliga verk skydd till 70 år efter upphovspersonens död. Ett foto av konstnärlig art som togs 1925 av en fotograf som dog 1977 och som inte har något kommersiellt men historiskt värde kommer alltså inte att bli fritt tillgängligt förrän 2047.

En väldigt liten del av det skyddet ger fotografen möjligheter till försörjning och en väldigt stor del av det innebär ett hinder för andras skapande. Att en bättre balans är möjlig finns det gott om bevis för.”

Hur Brännpunktredaktörerna tolkar texter som ovan som att vi tycker att upphovsrätten i nuvarande är bra för skapande är mig en stor gåta. Det tyder snarast på att de lider av samma oförmåga att förstå kritiken mot en allt för expansiv upphovsrätt som så många andra samhällsdebattörer lider av. Antingen är du för upphovsrätten, i vilken form som helst, eller så är du emot den helt och hållet. Något annat verkar snudd på omöjligt att nå fram med.

Det glädjer mig dock att Maria Ferm lyckades sätta en bättre rubrik.

Half way down the article she mentions that greens party globally has come to the same positive opinion about free software. I’ve discussed this before – What’s so green about free software? What’s interesting is that this is (I think) the first time a “leader” for a swedish political party (at least in parliament) has promoted free software.

Way to go, Maria Wetterstrand!

“A naive view from the past is that technology gives us mastery of nature. A more appropriate view is that it has given us a depleted planet and an artificial world increasingly dependent on technology. Advanced technology puts us in need of even more advanced technology. Rather than being masters, we are being swept away in the rapidly accellerating floodwaters of our own technology.”

Or, if you prefer, in the words of Covenant (Hardware Requiem):

“We went too far, we can’t turn back
We built too high, we can’t get down
We are the slaves of our servants
In the shadow of our ambitions”

Now, what the Industry seems to be after right now is a legal way of forcing the ISP’s into taking action against their customers, whenever the media industry finds that appropriate. The actions that are supposed to take place is sending threatening letters to the customers, and after a couple of warnings shutting down their Internet connection. Of cause, again, they don’t want to prosecute, but they want the right to.

The reason for the meeting in the first place was a report from the Swedish government (the Renfors report), which was really about stimulating legal alternatives to file sharing. The report was criticized by the green party (amongst others), in part because it recommended exactly the kind of ISP-responsibility the media industry is lobbying. So, much of the discussion came to be about why the alternatives aren’t there yet. The lobbyists claimed that it was because of piracy, but didn’t have an answer to why on earth it’s cheaper renting a movie in high quality in a local store than in lower quality on the Internet.

Obviously the media industry is lacking credibility when it comes to the area of stimulating legal alternatives themselves. And that’s not the only area where the industry is lacking credibility…

1. Copyright is for protecting the artist

The media industry are feeding the rich and signing up and coming artists to slave contracts. Copyright was never supposed to be about the right for mega superstars to buy their third luxury house in the Bahamas, but that’s what it became in the hands of the media industry. Copyright, for the media industry, is about protecting corporate profit.

2. Piracy is threatening movie production

In Sweden the DVD sales are breaking new records. The media industry hasn’t failed in selling their products, and people aren’t spending less on culture now than before. The fight against piracy is probably more about loosing control of the media channels than a real loss of money.

3. “We don’t want to prosecute”

Oh, really? Look at the track record. The MPAA is suing single mothers for thousands of dollars because their teenagers shared a bunch of songs – money they could never have spent on music or movies even if they wanted to.

The media industry is winning battle after battle, writing new laws as it fits them. They claim that they don’t want to use them, but history tells us something else. Still, I can see that it’s uncomfortable for them. Badwill is a powerful force. So their latest idea is brilliant from their perspective. Just the threat of legal action will force the ISP’s to be the bad guys – shutting down Internet connections as it pleases the media industry. But for society in full that should never be an acceptable solution. The citizens of a democracy must have stronger rights that that!

Morality, it could be argued, represents the way that people would like the world to work – whereas economics represents how it actually does work.

Oavsett om du håller med så kan jag rekommendera boken, men det är inte därför jag skriver detta blogginlägg. Nej, anledningen är en artikel som skickas med som en del av bonusmaterialet i boken och som handlar om att registrera hundars DNA för att kunna bötfälla hundägare som inte plockar upp efter hunden.

Bryssel är en stad med mÃ¥nga sidor och som frekvent besökare i staden har jag upptäckt att den mängd hundbajs som ligger pÃ¥ gator och i parker är en av de mer framträdande. Om ni Ã¥ker till bryssel – se upp med var ni trampar. Men varför? En bra förklaring stÃ¥r Mathias Klang för i sin artikel “Att äga demokratin“, där han reder ut vad som behövs för att skapa ett önskvärt beteende. (Hos människor i detta fall, hundarnas beteende känns mindre viktigt att reflektera kring.)

“[...] Det krävs även att det finns ekonomiska incitament i form av bötesstraff samt att utrustningen inte kostar för mycket. Vidare krävs en stark förändring av sociala normer för att människor ska plocka upp det som allmänt uppfattas som smutsigt. Grupptryck bland bÃ¥de hundägare och icke hundägare skapar nya normer. Till sist krävs en infrastruktur som stödjer det “önskvärda” beteendet. Det finns gränser hur länge människor är beredda att gÃ¥ med en fylld pÃ¥se innan de träffar pÃ¥ en för ändamÃ¥let ämnad behÃ¥llare. Genom att arbeta med alla fyra parametrar (lag, ekonomi, normer, infrastruktur) internaliseras värderingarna och ett önskvärd beteende skapas.”

Att DNA-registrera alla belgiska hundar och bötfälla slarviga ägare med syfte att få bort hundbajset från gatorna skulle alltså kunna vara en del i att tackla problemet. Nu är jag övertygad om att det finns bättre sätt, men det är en intressant tanke, inte minst om vi också funderar på de integritetsproblem som kan finnas. Nu tänker jag inte främst på hundens integritet; hur integritet upplevs av en hund har jag ingen aning om, men att människor värderar djurs integritet lågt råder det inga tvivel om.

Det jag tänker på är hundägarnas integritet. Kanske måste slarviga hundägare i framtiden räkna med att deras hundrastningar kartläggs av myndigheterna. Vad skulle månne Per Ström säga om det? Fast i Sverige behöver vi nog inte oroa oss. Polisfacket går knappast med på att polisen ska gå runt i parkerna och samla bevis i form av hundbajs.

En satsning på att avminera Bryssels promenadstråk skulle hur som helst tveklöst vara en värdefull insats.