alt.tech

Vildjäst och nymatad surdeg på råg

Med lite längre ledig tid tillgänglig, och med en ambition att inte tänka allt för mycket på jobbet, så behöver hjärnan sysselsättas. Årets stora semesterjympa blev för mig brödbakning.

Det som triggade intresset denna gång var en ombyggnad av köket i nya lägenheten, där vi bland annat bytt gasspisen mot en gasugnen mot en elektrisk – äntligen blir bakning roligt och enkelt igen.

Men varför nöja sig med enkelt? Pain de Martin har massor av tips på avancerade brödbak som ger hobbyn en helt ny dimension. Jag har bakat på surdeg förr, men uppenbarligen har jag bara skrapat på ytan. Här öppnar sig en värld med vildjäst, levainbröd och jäsningskorgar (det har visat sig att brödbakning är en verklig materialsport).

En intressant aspekt på saken är hur Internet, liksom får så många andra intresseområden, har förändrat hur vi bakar. Jag har plötsligt direkt tillgång till experter som berättar sina tips, kommenterande noviser som ofta stött på precis samma problem som mig och en länksamling som leder mig vidare till nya idéer. Den mest intressanta läsningen är inte själva blogginläggen med recept (för det kunde jag hellre köpt en brödbok), utan kommentarerna.

Om jag nu bara kunde släppa brödtankarna och somna någon gång… Varför kan jag aldrig bli sådär lagom intresserad av mina hobbies?

Nyligen har först Expressen och sedan DN sågat partiernas satsningar på nya sociala medier. “Politikernas twittrande är spel för gallerierna” heter det i Expressen, och i DN sägs att “Partierna förstår inte grejen”.

Jag ska inte påstå att svenska partier är världsbäst på sociala media. Partierna är vana vid enkelriktat, och det kan vara svårt att ta till sig mötande trafik. Men de två artiklarna ovan är fyllda av felaktigheter och fördomar om partikulturen.

Visst finns det partier som tänker enkelriktat, se bara på moderaternas, kristdemokraternas och folkpartiets satsning på reklam i TV4, nu när det visat sig möjligt. Men lika ovilliga som gammelmedia varit att rapportera om Miljöpartiets satsning på djupt demokratiska medlemsomröstningar är de nu att se att det kan finnas en delaktighetskultur inom något partis arbete på webben.

Det är som att tanken på att politiska partier skulle kunna ha demokratiska värderingar på något sätt är löjeväckande. Alla som däremot varit aktiva inom ett politiskt parti kan förhoppningsvis vittna om något annat.

Så återstår då frågan om partiernas satsningar på sociala media verkligen fungerar. Ger det något?

Jag skulle vilja påstå att det finns två väldigt viktiga forum som avgör ett val i Sverige. Den ena är TV-mediet, framförallt i form av slutdebatterna strax innan valdagen. Där av görs mycket. Den andra är alla fikarum och frukostbord i landet. Där kan vi omöjligt sitta med, men i ett land där 17% i åldrarna 15-85 år läser bloggar regelbundet är det uppenbart att det går att nå många via sociala medier. De 17 procenten tillhör dem som är tongivande vid fikaborden. De kan avgöra om det är som för tio är sedan, att folk inte vågar berätta att de är miljöpartister, eller om miljöpartiet framstår som ett demokratiskt framtidsparti.

I slutändan är det förstås budskapet som är viktigast. Du kan twittra dig blodig utan att komma någonstans om du inte har något att säga. Det är kanske det verkliga problemet för de politiska partierna, både vad gäller medlemsantal och framgångar i sociala medier. Men det finns ett riksdagsparti som sticker ut, iallafall när det gäller den växande medlemskåren.

Mårtensson tipsar om en nystartad namninsamling för Intellektuell Allemansrätt. Gå genast in och skriv under.

Vi har glidit långt ifrån upphovsrättens ursprungliga vision om att säkerställa tillgången till kulturella verk. Idag handlar det allt mer om att skydda rättigheter för upphovspersoner, oavsett priset för allmänhet och andra kulturskapare. Inte minst syns det i en del upphovspersoners krav på att kunna kontrollera hur deras verk används, in i minsta detajl. Att möjliggöra “fair use” i olika former är en grundpelare i upphovsrätten som måste skyddas.

Noterar också att Dick Erixon ifrågasätter om Wikimedia verkligen “menar allvar med omsorgen om upphovsmännen”. Wikimedia kan snarast ses som en företrädare för många av dem som byggt upp Wikipedia och flera andra projekt för skapande och spridande av fri kunskap. På så sätt är vi en intresseorganisation för upphovspersoner i lika stor mån som Ifpi, Stim, Bus eller någon annan organisation är det. Vårt mål innefattar att jobba för dessa upphovspersoners intressen.

Igår var jag på Wikimedia Sveriges årsmöte och fick den stora äran att bli omvald till dess styrelse. (Tack till er som var där.) Jag skulle vilja säga att det det var det mest intressanta årsmötet hittills, inklusive det konstituerande mötet 2007. Åtminstone ur mitt perspektiv.

Wikimedia Sverige är en ung förening, men en som börjat att hitta sina former. Tack vare donationer har föreningen nu en ekonomi som ger oss en trygghet att våga satsa framåt. Vi bygger nätverk och nya allianser för skapande och spridande av fri kunskap i Sverige. Vi har hittat former för det interna arbetet och styrelsen har den erfarenhet som behövs för att kunna ta nya steg. Vi har genomfört åtminstone ett större projekt (Wikipedia Academy), vilket ger styrka inför framtiden.

Kort sagt: Wikimedia Sverige är en förening på väg framåt.

Men det finns också orosmoln. Ett är antalet aktiva medlemmar. Hittills ingen kris, men för att kunna skapa den riktigt livskraftiga förening jag vill se om ett par år behöver vi få in nytt blod – och framförallt kvinnor. Varför inte bli medlem, om inte annat bara för att stödja den goda idén om att verka för fri kunskap åt alla?

Ett annat orosmoln är behovet av donationer för att sköta verksamheten. Vi kommer sannolikt att vara beroende av många små donationer i större grad än riktigt stora framöver. Vi jobbar på enkla vägar att donera, men kommer folk verkligen att skänka? Det är ännu osäkert. Det är däremot helt säkert att vi kommer att behöva stabilare inkomstkällor framöver för att kunna känna oss trygga.

Det sista orosmolnet är svårare att se konturerna på. Det handlar om vilka hoten mot fri kunskap är framöver. Konkurrens från gratis men ofria uppslagsverk? Expansiv upphovsrätt? Motstånd (FUD) mot fria licenser? Det är helt klart vår uppgift att hålla uppsyn över sådana hot.

Angående den debattartikel jag och Lennart hade på SvD Brännpunkt igår, förresten. Jag hade nog väntat mig lite negativ kritik; inte minst på grund av den missvisande rubriken. Så blev det inte. Istället upplevde jag en total koncensus om att vi måste ta tag i frågan hårdare och gick därifrån med ett årsmötesbeslut om att starta upp en arbetsgrupp i frågan. Det enda kritiska jag hittills läst är “Med ögat mot asfalten” som totalt missförstår artikeln men bara citerar de av SvD satta rubriken och ingressen; alltså ingenting som jag och Lennart skrivit.

Mer om årsmötet, inklusive bilder, på Calandrellas blogg.

Tack till Karl Sigfrid (M) som ställde upp som mötesordförande.

Jag har en artikel tillsammans med Lennart Guldbrandsson på SvD Brännpunkt idag. Rubriken i den publicerade artikeln blev “Upphovsrätt är bra för skapande“, men det var knappast poängen med artikeln. Ursprungsrubriken var istället “Upphovsrätt ska uppmuntra skapande”. Det är ju ändå själva poängen med att ha en upphovsrätt.

Tyvärr har en allt mer expansiv upphovsrätt kommit bort från målet och handlar idag mer om att skydda upphovspersoners rätt att äga och kontrollera sina verk, inte att ge rätt förutsättningar för att gynna mer skapande. Konsekvensen är att upphovsrättens egenskap av att vara en kostnad för skapande har ökat.

“Idag har konstnärliga verk skydd till 70 år efter upphovspersonens död. Ett foto av konstnärlig art som togs 1925 av en fotograf som dog 1977 och som inte har något kommersiellt men historiskt värde kommer alltså inte att bli fritt tillgängligt förrän 2047.

En väldigt liten del av det skyddet ger fotografen möjligheter till försörjning och en väldigt stor del av det innebär ett hinder för andras skapande. Att en bättre balans är möjlig finns det gott om bevis för.”

Hur Brännpunktredaktörerna tolkar texter som ovan som att vi tycker att upphovsrätten i nuvarande är bra för skapande är mig en stor gåta. Det tyder snarast på att de lider av samma oförmåga att förstå kritiken mot en allt för expansiv upphovsrätt som så många andra samhällsdebattörer lider av. Antingen är du för upphovsrätten, i vilken form som helst, eller så är du emot den helt och hållet. Något annat verkar snudd på omöjligt att nå fram med.

Det glädjer mig dock att Maria Ferm lyckades sätta en bättre rubrik.

STIM har gått ut med sitt stöd till regeringens Ipred-lag. Föga förvånande i sig, men trots att jag trott mig höra det mesta i argumentationsväg vad gäller fildelning så hoppar jag till lite när jag läser igenom deras motvering.

Stim ser framförallt regeringens förslag som en möjlighet stoppa dem som storskaligt profiterar på andras skapande och som står för en närmast industriell illegal uppladdning av musik på nätet. Det handlar om en liten minoritet i det stora fildelarkollektivet.

Visst är det fantastiskt. Industriell illegal uppladdning minsann. Här finns det ingen som är rädd att ta i så de spricker. Men jag är rädd att de riktar blicken åt fel håll för att hitta dem som storskaligt profiterar på andras skapande. Kanske en lite rakare väg mellan kulturskapare och kulturkonsument skulle kunna göra att medieindustrin plockar bort lite mindre på vägen. Hur var det? Ca 7% av försäljningspriset går till artisten, ca hälften till skivbolaget.

Men det går inte att kriminalisera en hel ungdomsgeneration och sanktionsdirektivet handlar inte heller om att stoppa teknikutvecklingen, som några av dess kritiker gjort gällande.

Nä, det är bara en olycklig bieffekt, som Lage Rahm så tydligt klargör.

Svart-Vita huset

Det tog exakt 43 presidenter[1], men igår var det äntligen dags. Vita huset har fått en svart president. En som lovar förändring. Och vad det verkar så är det verklig förändring, inte bara ytlig sådan. Det handlar om utsträckta händer till den muslimska världen, en mer kritisk hållning gentemot Israel och en vandring från krig och segregation till gemenskap.

“… we cannot help but believe that the old hatreds shall someday pass; that the lines of tribe shall soon dissolve; that as the world grows smaller, our common humanity shall reveal itself; and that America must play its role in ushering in a new era of peace.” – President Obamas installationstal

Religiöst.

På ett bra sätt.

Men samtidigt, jag kan inte låta bli att undra om han lovar för mycket. Han talar mycket om verkligheten, på ett nyktert sätt, men nu ska han in i administrationen och möta en verklighet som inte alltid är så nykter. Ofta förvrängd till oigenkännlighet – av just religion.

Men kanske att det finns en öppning. För långt större än den utsträckta handen mot den muslimska världen är kanske det faktum att Obama inte bara vänder sig till nationens kristna, muslimer, judar och hinduer. Han vänder dig också, hör och häpna, till de icke-troende. Det kanske varken låter konstigt eller särskilt radikalt, men nog är det ett ovanligt drag från en amerikansk president. Ett som verkar generera en del diskussion.

Ja, till och med ateister får vara med. Tack Barack.

Som en liten sidonotis vill jag bara nämna det antal gånger Barack Obama nämnde några olika begrepp i det installationstal som handlade om att möte den nya tidens utmaningar:

Klimat / Global uppvärmning – 0
Olja/fossil energi – 0
Miljö – 0
Förnybar – 0
Fattigdom – 0
Globala matkrisen – 0

Obama talar om dessa ämnen, men nämner aldrig orden. Om det första steget till att lösa ett problem är att kalla det vid dess rätta namn så har vi långt att gå.

“For as much as government can do and must do, it is ultimately the faith and determination of the American people upon which this nation relies.”

1. Jag vet, Barack Obama är USA:s 44:e president, men USA:s första president, George Washington, bodde aldrig i vita huset.

SVT Kunskapskanalen visar nu en serie om Jared Diamonds bok Vete, Vapen och Virus. Lustigt nog är den svenska titeln en Översättning av originaltiteln “Guns, Germs and Steel” vilket borde ha blivit “Vapen, Baciller och Stål”, men översättningen är inte fullt så “Det våras för…” som det kan verka. Vete, Vapen och Virus verkar nämligen vara en alldeles utmärkt sammanfattning av de tre delar som dokumentärserien utgörs av.

Jag har ännu inte läst boken, men efter att ha sett första delen av dokumentären så kan jag redan nu säga att jag kommer att göra det. Den fråga Jared ställer sig är varför den eurasiska civilisationen har lyckats så bra och han vill motbevisa idén om att dess hegemoni springer ur överlägsenhet. En viktig del av resonemanget är tillgången till effektiva grödor och domesticerade djur och att dessa gick att sprida över en stor klimatzon som hade liknande geografiska förutsättningar.

I det moderna samhället finns dessa skilda förutsättningar kvar, framför allt i ekonomiska ojämlikheter (som ofta grundar sig i historiska oförrätter) och i tillgång till teknologi. Och de två hänger naturligtvis samman. Inte för att nya TV-apparater, mediciner eller datorer tvunget är dyrare att producera, utan för att ny teknik ska kosta mer pengar och vara till för oss i de rika länderna. Hur skulle det annars se ut?

Därför verkar det som att fattiga länder måste gå igenom många av de misstag som vi i den rika delen av världen redan kommit ifrån. Men efterhand som mycket av vår ekonomi baseras på digitala aktiviteter så borde rimligen förutsättningarna jämnas ut. På nätet har vi alla lika värde, eller hur är det med det? Grundförutsättningarna är naturligtvis fortfarande ojämna. En människa som måste använda det mesta av sin tid för att se till att familjen har någonstans att bo och förhoppningsvis mat på bordet har aldrig mina goda förutsättningar i livet. Men i en värld där miljarder med fattiga människors kreativitet och skaparkraft plötsligt kan ske på någorlunda samma villkor som den rika världens så borde något kunna hända.

Jag ser fram emot berättelserna om Vapen och Virus med stor entusiasm. Och kanske får jag vara med om att historien får en ny vändning och berättelsen om Vete, Vapen och Virus kan kompletteras med kapitlet om Virtualitet.