What more can I say? I’m amazed. Encryption up next I guess…

Vad gör du om du vill vinna en debatt? Det första du måste göra är att skaffa dig rätt motståndare. Du kan inte vinna en debatt mot hela svenska folket. Nej, du behöver en liten grupp personer, som få identifierar sig med, och som du kan göra till din huvudmotståndare. När du sedan sänkt denna motståndares trovärdighet har du vunnit debatten.

Vem är det som åker på Dreamhack? Ok, jag vet – och du som läser vet säkert också – det kan ju nästan vara vem som helst med lite datorintresse. Men det kvittar, för den bild som gemene man har av vilka som åker på ett event som Dreamhack spelar oändligt mycket större roll. Fördomsprofilen står klar för de flesta – finniga killar i tonåren som sitter det mesta av sitt dygn framför datorn och inmundigar pizza och amerikanska drycker. En fördomsprofil som väldigt många människor (inklusive många Dreamhack-deltagare) inte gärna vill bli förknippade med.

Men den där nervösa FRA-personalen som kom dit, bara villa sköta sitt jobb, och blev utbuad från scenen. Honom kan man iallafall identifiera sig med.

Det var inte länge sedan FRA debatterades i SVT:s debatt. Josefsson gjorde enligt mig sin sämsta insats någonsin just den kvällen. Han började med att utmåla Dennis Töllborg som den trovärdiga parten, professorn i rättvetenskap som sågade FRA-kritikerna. Sedan fortsatte han konsekvent att ge Töllborg utrymme, medan han mest lyfte fram skolungdomar som kritikerna. Dessutom hade han lyft in ett par pro-FRA-bloggare som fick vittna om hur de blivit påhoppade för sin åsikt.

Som bortglömda är de tunga kritikerna.

Inte vill väl FRA ha Advokatsamfundet eller bilden av tystade borgerliga riksdagsledamöter i folks sinnen när de tänker poå FRA. Inte vill de väl att folk tänker på att samtliga politiska ungdomsförbund ställt sig mot lagen, eller att hela den politiska oppositionen gjort detsamma. Eller vad sägs om Amnesty, Centrum för Rättvisa, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, European Federation of Journalists som också tagit ställning mot lagen. Eller vad sägs om tankesmedjorna Timbro och Arena är överens för en gångs skull – mot FRA.

Just nu har tyvärr FRA precis den motståndare de vill.

IPRED painkiller ad

There’s a lot of discussion about the Swedish Ipred implementation. Basically, the government want to allow rights holders to be able to sent threatening letters to people downloading copyrighted material, outsourcing law enforcement to private interests.

Here’s my favorite contribution so far – the Green Youth of Sweden edited the well known “Ipren” ad, as seen to the right.

Ipred
Unintelligence 400mg
Stops technological development and cultural exchange. Reduces integrity.

For politicians out of touch with reality

As far as I’m concerned, the most disturbing aspect of the new law is that it will make investigation of child pornography and other serious crimes on the Internet harder. Apparently, copyright laws must be implemented and defended at any prize whatsoever. If you thought that the media industry comparing file sharing with stealing cars was too unrealistic for anyone to really agree, think again. If you press the download button, you’d better think twice – to some you’re worse of a criminal than child pornographers or basically any other criminal on the net. You’re the lowest of low.

I’ll have that pain killer now, thanks!

Nu rapporterar TV4-nyheterna att många företag, och även skatteverket, övervakar sina anställda, ofta utan att informera dem om det.

När Datainspektionen frågade 103 företag om de övervakar sina anställda visade det sig att 44 utför kontroller av internetanvändningen. 19 svarade att de även granskar de anställdas e-post. I bara 16 av fallen hade företaget i förväg kommit överens med facket om kontrollen.
- Antagligen är det så att många av de här arbetstagarna inte ens vet om att de övervakas på det här sättet. Och det är ju ett oerhört ingrepp i den personliga integriteten, säger SYNK Dan Holke på LO/TCO.
Skatteverket vill övervaka mer – nyhetskanalen.se

Inkompetens, illvilja eller ren obetänksamhet, men klart är att övervakandet betyder att ingen kan veta vem som lyssnar och kontrollerar dig. I skuggan av debatten om FRA:s övervakningsambitioner har integriteten redan avskaffats på många företag, och tydligen också myndigheter.

Är det lagligt då? Datainspektionen svarar så här till TV4:

- Man får aldrig övervaka i smyg. Om man gör det är det stor risk att man bryter mot Personuppgiftslagen, PUL, säger Oskar Öhrström vid Datainspektionen.

Eftersom jag jobbade i riksdagen så frågade jag IT-supporten varför de avkrypterar min kommunikation. Svaret var först förvåning, sedan svaret “Men du jobbar ju här”. “Nej, jag jobbar för ett politiskt parti”, svarade jag. “Får ni verkligen avkryptera vår kommunikation”. Först dagen efter fick jag svaret på varför – de scannar efter virus och trojaner.

Jag kan tycka att det inte borde varit så farligt att informera om det fanns så ädla motiv. Men i dagens Sverige informeras tydligen inte folk om att de blir övervakade, om vi ska tro på TV4 och datainspektionen.

About Twitter. I must confess that I have been using facebook for a while, even though I’ve been a sceptic. I’m not the proudest of users, but getting used to the kind of deprived integrity it offers. Unfortunately, my scepticism towards facebook seems to have been associated with social media in general, even though I am a long time couchsurfer, a kind of social media that I really love. So, having decided to try out Twitter, I wasn’t too optimistic.

I was wrong.

Twitter doesn’t seem to have the downsides in the same way that facebook does. It doesn’t flood me with friend requests that I would never have invited personally, it just lets me easily follow whoever I like, and it doesn’t require mutual agreements. It’s far more open than facebook.

Facebook has a way of forcing all of your friends actions on you, and making you feel guilty because you’re not responding to everything.

C’mon, let’s twitter!

Since there is no way of knowing if my e-mails are passing a border on their way to their destination (unless they’re destinated to a foreign server, then I can be sure) we all have to work on the supposition that the government is eavesdropping.

I’ll be spending my two last days of my digital freedom researching ways to encrypt e-mails and telling friends about it. Meanwhile, here’s a few hints:

Enigmail
GnuPG
CAcert

Technology offers incredible new ways of tracking the activities of everyone, but that doesn’t mean we should. And you might hear the words of Ben Parker, “Remember, with great power comes great responsibility” as you picture big brother leaning back in his arm-chair, watching our lives flicker by on the screens. So, what if the real threat doesn’t come from big brother at all, but from a social dilemma we’re all taking part of. What if voluntary surveillance is the real threat. Imagine this future scenario, described by James Martin:

“Category A people are security-cleared and have automatic identification. A wireless beam can interrogate their identity card (which may be in the form of a ring, bracelet or necklace). They can walk through immigration checkpoints or go into the Four Seasons restaurant in New York unaware of the computers that are tracking and validating them. Category B people are essentially good people who choose not to have the automatic identification; they will often be stopped unless they avoid secured places. Category C people will lack full security clearance and will often be subjected to close examination. Category D people will be automatically blocked.”

Well, it’s happening already. Only, it’s not governments that are making it happen. People are exposing themselves to surveillance to receive privileges – every hour of every day. Frequent flyer’s are giving up biometrical data to cut check-in time. Facebook-users are allowing tracking of their surfing habits to access social networks. Some are allowing people to track their online status on Instant Messengers. Some, including me, are automatically uploading what music they’ve been listening to on last.fm. I think that most people would react strongly to a society where we are categorized into A-D citizens, but in accordance with the psychology of social dilemmas they won’t act to stop us from going there.

“Social Dilemma; A conflict in which the most beneficial action for an individual will, if chosen by most people, have harmful effects on everyone” – Aronson, Wilson and Akert, 2004

The bad thing about Catogory A-D society is that people who choose not to give up their privacy are treated as class B citizens for no other reason than their support of privacy. Most people (let’s say 95%, shall we?) gladly give up their privacy for some privileges, and why shouldn’t they? They apparently don’t feel the need for privacy, and one more person giving up his or her privacy doesn’t make much of a difference. After all – who wants to be category B?

So, would you trade your privacy for privileges? You’d better think twice about it…

There are new laws allowing to store positions of mobile phones, putting surveillance cameras everywhere, tapping phones and so on. And every time there’s a new law we hear the same arguments. It is “naive” to think we can catch any terrorists or criminals without it. Some proponents don’t have a problem admitting that it has been, and can be, used for the wrong purposes, but still say that the new law will only be used against criminals.

I think anyone that ever opened up a history book should know better. They might be right that it will only be used against criminals, but what’s criminal tomorrow? And why the hell do these people think be put up laws to protect peoples integrity in the first place? What happens if the economy goes crashing into the ground and another Hitler enters the stage? Can’t happen? Yeah, you’re right, I’m just being naive about this…

Dagboksbloggandet, där en beskriver vad som händer i privatlivet, lämnar ut en massa detaljer som vem som helst kan läsa. Med communities som Facebook kopplas nätverken samman och man kan hitta bilder som alla möjliga har tagit, och som ger dig möjlighet att kartlägga människor ganska ingående. Och det handlar inte bara om sociala konsekvenser. Polisen varnar bloggare för att skriva om sin semester.

Normalisering

Från att internetdagböcker har varit något som ett fåtal har sysslat med så har vi kommit till ett läge där alla känner någon som gör det. För några år sedan ansågs det som ett kul experiment om än något extremt, men numera känner många till och med att det förväntas av dem. Den normaliseringen har gett en bild av att det är något som alla håller på med (trots att det fortfarande är så att dagboksbloggarna är i minoritet. Det har rent av blivit så normaliserat att folk nu bloggar även om vad deras vänner och familj hittar på, vilket inte bara integritetskränkande, utan rent av ett brott mot Pul i många fall.

Jag gissar att bloggarna tycker det är helt normalt att lägga ut privatlivet pÃ¥ nätet, men det är inte säkert att deras vänner upplever det likadant. Kanske tänker de att “jag har inget att dölja”, och varför skulle andra ha det? Men det handlar inte om ifall nÃ¥gon har nÃ¥got att dölja. Det handlar om rätten till sitt eget privatliv.

Krocken

Det intressanta är att utvecklingen i det moderna Sverige snarast varit att en skiljer på sina olika liv. Privatlivet för sig och arbetslivet för sig. Jag ska inte bedöma om det är positiv eller negativ utveckling, men jag tycker att den bilden är ganska tydlig.

Hur går då detta ihop med normaliseringen av att hänga ut privatlivet på nätet?

Inte alls, tillåter jag mig svara.

Nu kanske du förväntar dig en slutkläm, en fingervisning om vart detta ska leda? Icke då. Jag nöjer mig med att konstatera att samhället sällan har en entydig riktning. Det har flera, och det verkar inte finnas några hinder för att några av alla dessa utvecklingar totalt motsäger varandra.