alt.tech

Vissa drömmer om mångfald, andra drömmer om enfald.

I svallvågorna av SD:s Jimmie Åkessons skrämselartikel om muslimer i Aftonbladet har en skiljelinje i svensk politik blivit allt synligare. Skiljelinjen mellan en öppen humanistisk människosyn och en inskränkt människosyn, byggd på rädsla.

Anders Wallner vet iallafall var har står, läs gärna hans artikel på Newsmill.

Diskussionen om huruvida det är bra eller dåligt att debatten förs verkar ofta likställas med om det missgynnar eller gynnar Sverigedemokraterna. Men jag skulle vilja hävda att det är en rätt odemokratisk utgångspunkt, och i sig något som kan ha en radikaliserande effekt på främlingsfientliga krafter.

Något som är genomgående i debatten, vare sig det är Ian Wachtmeister eller SD själva som framför argumenten, är hur samhällets motreaktioner och “utestängningar” ses som bevis för den egna tesen.

“Om ni inte tycker som vi rödvinsvänsterfilurer och flumtyckare, så är ni rasister och ska förbjudas!”, skriver Wachtmeister sarkastiskt.

“Problemet som de flesta av våra mot-debattörer gör, är att fördöma oss, kasta lite beskyllningar, skrika lite “rasist” och sedan är deras ‘kritik’ slut.”, skriver sverigedemokraten Ted Ekeroth och likställer därmed hela samhällets motreaktion med åsiktsförtryck.

“Logiken hos det svenska etablissemanget är i vanlig ordning inte på topp. Efter Jimmie Åkessons debattartikel har den mediala och politiska eliten fullkomligt spårat ur.” skriver sverigedemokraten Kent Ekeroth och positionerar sig tydligt oppositionellt gentemot den politiskt korrekta åsiktseliten. (På Hägglundskt manér)

Jag tror att vi måste börja syna sverigedemokraternas argument på djupet, och sluta avfärda dem som antidemokratiska-och-därför-ovärdiga-att-debattera. Även sverigedemokraternas politik måste kunna debatteras. Sen ska det naturligtvis ges ett rimligt utrymme, och inte ta över hela debatten.

Det är inte obehagligt eller hotfullt att anpassa Sverige efter mångfald.
Det innebär mer frihet för oss alla.
Anders Wallner