Dansa django med mig
Jag är en tekniknyfiken typ, i de allra flesta fall. Och även om uppvisar en viss skepticism mot facebook, iPods och en del andra nyskapande idéer så tror jag att jag provar mig igenom rätt mycket mer nyheter än de allra flesta. Ofta med ett litet glatt WOW ekande i skallen. Men till slut så är det rätt liten andel av de där nya teknologierna som verkligen lämnat avtryck. Det har varit RSS-flöden som blivit aktiva bokmärken i Firefox med mera, det har varit F-spot som revolutionerat min fotosamling och det har varit Amarok som förändrat hur jag lyssnar på musik, men de flesta projekt har inte lämnat efter sig mer än det lilla WOWet.
Nu tror jag att jag snubblat på något nytt som verkligen kommer lämna avtryck. Jag vill dock varna känsliga läsare för att det är något så tråkigt (ok, vissa av oss finner sånt här lite upphetsande) som programmering. Jag har funderat på att gå över till Python som grund för mina webbprojekt, men aldrig tagit steget över den tröskel som jag upplevt lite för hög. Ruby on Rails har också verkat intressant, men något i mig har sagt att jag kommer att sakna kontrollen jag är van vid.
Så snubblar jag då på Django, vilket väl egentligen kan sägas vara för Python vad Rails är för Ruby, men ändå inte. Så jag gick igenom ett par artiklar om programspråket och kollade Djangos korta handledning. Inte bara lät det WOW. Vet du den där känslan av att du år efter år har kört runt med fyrkantiga däck på cykeln och plötsligt får för dig att ändå prova de där nya runda varianterna?
Django. Det svänger till och med om namnet. Kanske är det så här programmering ska gå till?
Det som slår mig är att det bara verkar vara öppen källkods-program som får mig att känna så här. Jag skulle kunna dra slutsatsen att de helt enkelt är överlägsna per definition, men det gör jag inte. Jag tror att jag behöver komma ut mer. Det är bara så bekvämt här inne i den fria världen.
Eller tvärtom? Kanske är det jag som är ute och ni som sitter i bur?
