alt.tech

Du förändrar inte världen med en broschyr. Eller med en blogg. Jag kan tycka att det är frustrerande att se vilken liten förändring som sker oavsett hur mycket vi än diskuterar miljö, fattigdom eller orättvisor i det här landet. Visst kan det ses som ett steg i rätt riktning eller kanske, med en hoppfull förväntan, inledningen på ett nytt paradigm. Men ändå, stadsjeeparna säljer mer för varje år.

Men det betyder inte att världen inte går förändra. Ekonomen E. F. Schumacher bildade 1966 ITDG (Intermediate Technology Development Group) som senare bytte namn till Practical Action. Med mellanliggande teknologi (intermediate technology) menade Schumacher teknologi som inte är tillgänglig för utvecklingsländer, men som är väldigt billig för den rika världen. Mellanliggande teknologi kan lätt köpas av fattiga och öka deras produktivitet utan att öka de sociala klyftorna lokalt. Mycket av teknologin kan konstrueras och servas lokalt till skillnad från högteknologi. På så sätt kan fattigas situation förbättras radikalt utan att skapa beroenden.

Som Jared Diamond skriver i Vete, Vapen och Virus så är de teknologiska framstegen i Eurasien, baserade på geografiska fördelar, grunden för den globala snedfördelningen fram till idag. Teknologin har alltså varit en nyckel till en orättvis värld, men kan den också vara en nyckel till att minska orättvisa?

Practical Actions idé är att angripa problemen underifrån, genom att erbjuda fattiga människor teknologi som löser för dem viktiga vardagsproblem, men utan att skapa beroenden uppåt. En enkel biogasanläggning som ger energi till matlagning och belysning, driven av biprodukter från gödsel som används på åkrarna. Komposterande toaletter. Funktionella kärl som mångfalt ökar möjligheterna att lagra mat i varma länder. För oss i den rika världen är mycket självklarheter, men det täcker viktiga behov.

Jag önskar att jag verkligen kunde förändra världen med en broschyr och ett blogginlägg. Och visst, ett tankefrö kan en dag växa upp till ett träd av möjligheter. Det vore så skönt att verkligen kunna lita på att de senaste och hetaste tekniska framstegen kommer göra något för de fattiga i världen. Men i verkligheten är det inte iPods som kommer göra skillnad. Det är tillgång till rent vatten, mat och möjlighet till försörjning.

PS. Jag ska ut på äventyr. Det sägs att all förändring börjar med en själv. Skål för det!

Jag är en tekniknyfiken typ, i de allra flesta fall. Och även om uppvisar en viss skepticism mot facebook, iPods och en del andra nyskapande idéer så tror jag att jag provar mig igenom rätt mycket mer nyheter än de allra flesta. Ofta med ett litet glatt WOW ekande i skallen. Men till slut så är det rätt liten andel av de där nya teknologierna som verkligen lämnat avtryck. Det har varit RSS-flöden som blivit aktiva bokmärken i Firefox med mera, det har varit F-spot som revolutionerat min fotosamling och det har varit Amarok som förändrat hur jag lyssnar på musik, men de flesta projekt har inte lämnat efter sig mer än det lilla WOWet.

Nu tror jag att jag snubblat på något nytt som verkligen kommer lämna avtryck. Jag vill dock varna känsliga läsare för att det är något så tråkigt (ok, vissa av oss finner sånt här lite upphetsande) som programmering. Jag har funderat på att gå över till Python som grund för mina webbprojekt, men aldrig tagit steget över den tröskel som jag upplevt lite för hög. Ruby on Rails har också verkat intressant, men något i mig har sagt att jag kommer att sakna kontrollen jag är van vid.

Så snubblar jag då på Django, vilket väl egentligen kan sägas vara för Python vad Rails är för Ruby, men ändå inte. Så jag gick igenom ett par artiklar om programspråket och kollade Djangos korta handledning. Inte bara lät det WOW. Vet du den där känslan av att du år efter år har kört runt med fyrkantiga däck på cykeln och plötsligt får för dig att ändå prova de där nya runda varianterna?

Django. Det svänger till och med om namnet. Kanske är det så här programmering ska gå till?

Det som slår mig är att det bara verkar vara öppen källkods-program som får mig att känna så här. Jag skulle kunna dra slutsatsen att de helt enkelt är överlägsna per definition, men det gör jag inte. Jag tror att jag behöver komma ut mer. Det är bara så bekvämt här inne i den fria världen.

Eller tvärtom? Kanske är det jag som är ute och ni som sitter i bur?

Ja, så lyder den nya slogan. Grönt behöver inte göra dig blå. Zonbu heter företaget som står bakom den och deras idé är att sälja en liten miljövänlig, energisnål och tyst dator tillsammans med en prenumeration på lagringsutrymme på nätet.

Jag brukar inte göra reklam för kommersiella produkter, men jag tycker att idén är genialisk. Och den kunde inte ligga mer i tiden. Miljödebatten har tagit fart igen och allt fler börjar se problemen med energislukande, krÃ¥nglande, högljudda datorer pÃ¥ skrivborden. Datorer som dessutom är dyra – mycket dyrare än vad som stÃ¥r pÃ¥ prislappen. Elförbrukningen kostar pengar. Virusskyddet kostar pengar. Pajade hÃ¥rddiskar, kraschade operativsystem och byte av trasiga fläktar kostar bÃ¥de pengar och frustration.

Men nu börjar alternativen komma. Extremt energisnåla datorer som inte låter en endaste liten dB, där uppdateringar av programvara ingår och där det inte finns en enda rörlig del som kan gå sönder.

Vi har inte sett slutet av det här. Tills vidare hyllar vi Zonbu, ett lysande initiativ!

One Laptop Per Child (OLPC) är ett projekt för att förse barn runtom världen med nya möjligheter att utforska, experimentera och uttrycka sig själva. Idén var från början att den lilla bärbara datorn skulle kunna säljas i stora upplagor till fattiga länder för under hundra dollar. Kostnaderna har skjutit iväg sedan dess, men datorn är fortfarande extremt billig att bygga. Dessutom bygger den på öppen programvara.

XO is built from free and open-source software. Our commitment to software freedom gives children the opportunity to use their laptops on their own terms. [...] We are using open-document formats for much the same reason: transparency is empowering. The children—and their teachers—will have the freedom to reshape, reinvent, and reapply their software, hardware, and content.

Projektet är en lysande kontrast till företagens vanliga strategier. Istället för en ökad centralisering av ägandet och minskade möjligheter för enskilda att påverka utvecklingen så bemyndigar OLPC sina användare. Istället för att begränsa konkurrens och skapa nya monopol så öppnas utvecklingen upp på ett sätt som också den fattiga världen kan ta del av. Beroenden bryts och nya möjligheter skapas.

Det har varit ganska mycket debatt om människors integritet de senaste åren. Åtminstone där jag har varit. Sverige har fått en självutnämnd integritetsombudsman som gång på gång lyfter fram nya hot mot vår integritet. Storebror ser dig. Nu vill jag inte dissa Per Ström, men kanske är det inte Storebror som är det största hotet mot ditt privatliv, utan dina vänner, eller rent av du själv.

Dagboksbloggandet, där en beskriver vad som händer i privatlivet, lämnar ut en massa detaljer som vem som helst kan läsa. Med communities som Facebook kopplas nätverken samman och man kan hitta bilder som alla möjliga har tagit, och som ger dig möjlighet att kartlägga människor ganska ingående. Och det handlar inte bara om sociala konsekvenser. Polisen varnar bloggare för att skriva om sin semester.

Normalisering

Från att internetdagböcker har varit något som ett fåtal har sysslat med så har vi kommit till ett läge där alla känner någon som gör det. För några år sedan ansågs det som ett kul experiment om än något extremt, men numera känner många till och med att det förväntas av dem. Den normaliseringen har gett en bild av att det är något som alla håller på med (trots att det fortfarande är så att dagboksbloggarna är i minoritet. Det har rent av blivit så normaliserat att folk nu bloggar även om vad deras vänner och familj hittar på, vilket inte bara integritetskränkande, utan rent av ett brott mot Pul i många fall.

Jag gissar att bloggarna tycker det är helt normalt att lägga ut privatlivet pÃ¥ nätet, men det är inte säkert att deras vänner upplever det likadant. Kanske tänker de att “jag har inget att dölja”, och varför skulle andra ha det? Men det handlar inte om ifall nÃ¥gon har nÃ¥got att dölja. Det handlar om rätten till sitt eget privatliv.

Krocken

Det intressanta är att utvecklingen i det moderna Sverige snarast varit att en skiljer på sina olika liv. Privatlivet för sig och arbetslivet för sig. Jag ska inte bedöma om det är positiv eller negativ utveckling, men jag tycker att den bilden är ganska tydlig.

Hur går då detta ihop med normaliseringen av att hänga ut privatlivet på nätet?

Inte alls, tillåter jag mig svara.

Nu kanske du förväntar dig en slutkläm, en fingervisning om vart detta ska leda? Icke då. Jag nöjer mig med att konstatera att samhället sällan har en entydig riktning. Det har flera, och det verkar inte finnas några hinder för att några av alla dessa utvecklingar totalt motsäger varandra.

I en intervju med William Gibson pÃ¥ silicon.com berättar SciFi-författaren att han för tillfället gett upp att gissa sig till vad framtiden bär med sig. William Gibson är mannen som födde ordet “cyberspace” och har en självklar plats i mÃ¥nga technördars hjärtan. Intressant nog utan att själv vara särskilt tekniskt kunnig.

Jag uppfattar Gibsons bild av framtiden som mörk, men också träffsäker. Han skriver om ett samhälle som grundar sig i teknologiska framsteg:

“Most societal change now is technologically driven, so there’s no way to look at where the human universe is going without looking at the effect of emergent technology. There’s not really anything else driving change in the world, I believe.”

Det konstiga är att jag inte riktigt får ihop det sättet att tänka med slutsatsen att det nu blivit svårt att gissa sig till framtiden. Gibson ger en bild av att förutspåendet av framtiden har varit en enkel sak som handlat om att extrapolera utifrån tidigare erfarenheter för att hitta framtidens mönster.

“We hit a point somewhere in the mid-18 century where we started doing what we think of technology today and it started changing things for us, changing society. Since World War II it’s going literally exponential and what we are experiencing now is the real vertigo of that – we have no idea at all now where we are going.”

Men jag tycker att Gibson undervärderar sin egen insats. Kanske är han inte lika bra på att minnas hur det var som att föreställa sig hur det ska bli. Det var få som för 20 år sedan kunde föreställa sig de samhällsförändringar som datorerna och Internet skulle innebära, men Gibson gjorde ett förbluffande bra jobb.

MÃ¥nga har kanske glömt hur det sÃ¥g ut när kontorsmaskinen hette Facit och var en skrivmaskin. Eller hur faxen, som ju var framtiden för dokumenthantering, som hotade hela postsystemet, plötsligt blev en lite dammig maskin som stÃ¥r kvar pÃ¥ lÃ¥nad tid. Och framförallt är det svÃ¥rt att glömma bort att de flesta dÃ¥ tänkte att det där med datorer blir nog aldrig nÃ¥got stort. Själv fick jag höra att det aldrig skulle bli nÃ¥got av mig, som ofta satt ett par timmar om dagen framför datorn. Guess who’s laughing now!

Men jag tror inte att Gibson har fel. Jag tror att han har alldeles rätt i  att det blivit svårt att gissa framtiden, att vi egentligen inte riktigt har någon idé om vart vi är på väg. Industrialismen hade en tydlig riktning på sitt sätt och teknologin har lett till ständigt mer bekvämlighet, men också till ett enormt beroende. Det som skapar osäkerheten är att förutsättningarna för vår teknologi ifrågasätts. Oljan tar slut, etanolen räcker inte till, uranet blir för dyrt vid storskalig användning och har både täta kopplingar till kärnvapen och är en riskfyllt teknologi. Människan använder allt mer av det som det som är begränsat.

Snart når vi en punkt där det inte finns utrymme för mer av samma, där det behövs något annat. Vad detta andra är, är mycket svårare att se än att bara titta på vad den teknologiska huvudfåran bär med sig framöver.

Jag läste en artikel av Mike Kavis om hur han börjat självmant, som en sorts gräsrotskampanj, börjat köra GNU/Linux på sin arbetsplats, vilken annars är centrerad kring Microsofts programvaror. Artikeln kändes inte som något nytt i sig, men en av kommentarerna på slashdot var verkligen det.

Y’know, there’s such a proverb: “To piss off the bus driver, I’ll buy a ticket and then walk all the way instead of taking the bus”. That’s what you are doing.

As long as you are the only guy in your company who does things “your way” as opposed to “their way”, as long as you use OSS yourself but adapt it to MS software when used for any collaborative purpose, you are helping nobody and doing nothing but wasting time and being an extra pain in the ass for the sysadmin.

Förvånad upptäckte jag att kritiken framstod för mig som fullständigt rimlig. Här är anledningen till förvåningen:

För mig handlar fri programvara om en maktförskjutning i användarens riktning. En decentralisering. Det är inte ett stort företag som äger programvaran och det är inte deras föreställning om hur, var och varför programvaran kan köras som avgör dess funktion. Det är vanan vid frihet som är skälet till att jag har svårt att hantera begränsningarna i MacOS eller Microsoft Windows. Men jag har tänkt mig att maktförskjutningen ska komma underifrån; av att användarna delar med sig av friheten till varandra och att allt fler börjar efterfråga program som inte begränsar dem. Jag har tänkt mig att jag och andra förändrar världen genom att ta teknologin i våra egna händer och visa hur livet ser ut i en fri värld. Kanske upplevs mitt engagemang bara som en nagel i ögat på systemadministratörer och andra användare.

Så om vi nu ska få till en teknologisk decentralisering, hur ska det då gå till? Var ska den decentraliseringen börja? Uppifrån, nerifrån, eller någon annanstans däremellan? När jag kör Firefox på jobbet fast vår IT-enhet inte egentligen tillåter det, är det då en olydnad som är konstruktiv, eller väcker jag bara ont blod gentemot fri programvara hos IT-folket?

Kanske handlar det om att ta lagom långa steg. Att ta steg när tekniken är mogen och när människorna är det. Att vara droppen som urholkar stenen, istället för regnet som översvämmar hela skiten. Eller också förblir vi en liten skara entusiaster (nåja, kanske inte så liten ändå) i frihetens land.