Hund-DNA under skon
På flyget hem från Bryssel igår läste jag boken Freakonomics. En mycket intressant bok som dock är något svår att beskriva eftersom den i stort sett saknar tema. Å andra sidan menar författarna att tematisering av böcker inte sker för att läsarna vill ha det, utan för att författarna tror att det förväntas av dem. Bäst förklaras den med författarnas egna ord.
Morality, it could be argued, represents the way that people would like the world to work – whereas economics represents how it actually does work.
Oavsett om du håller med så kan jag rekommendera boken, men det är inte därför jag skriver detta blogginlägg. Nej, anledningen är en artikel som skickas med som en del av bonusmaterialet i boken och som handlar om att registrera hundars DNA för att kunna bötfälla hundägare som inte plockar upp efter hunden.
Bryssel är en stad med mÃ¥nga sidor och som frekvent besökare i staden har jag upptäckt att den mängd hundbajs som ligger pÃ¥ gator och i parker är en av de mer framträdande. Om ni Ã¥ker till bryssel – se upp med var ni trampar. Men varför? En bra förklaring stÃ¥r Mathias Klang för i sin artikel “Att äga demokratin“, där han reder ut vad som behövs för att skapa ett önskvärt beteende. (Hos människor i detta fall, hundarnas beteende känns mindre viktigt att reflektera kring.)
“[...] Det krävs även att det finns ekonomiska incitament i form av bötesstraff samt att utrustningen inte kostar för mycket. Vidare krävs en stark förändring av sociala normer för att människor ska plocka upp det som allmänt uppfattas som smutsigt. Grupptryck bland bÃ¥de hundägare och icke hundägare skapar nya normer. Till sist krävs en infrastruktur som stödjer det “önskvärda†beteendet. Det finns gränser hur länge människor är beredda att gÃ¥ med en fylld pÃ¥se innan de träffar pÃ¥ en för ändamÃ¥let ämnad behÃ¥llare. Genom att arbeta med alla fyra parametrar (lag, ekonomi, normer, infrastruktur) internaliseras värderingarna och ett önskvärd beteende skapas.”
Att DNA-registrera alla belgiska hundar och bötfälla slarviga ägare med syfte att få bort hundbajset från gatorna skulle alltså kunna vara en del i att tackla problemet. Nu är jag övertygad om att det finns bättre sätt, men det är en intressant tanke, inte minst om vi också funderar på de integritetsproblem som kan finnas. Nu tänker jag inte främst på hundens integritet; hur integritet upplevs av en hund har jag ingen aning om, men att människor värderar djurs integritet lågt råder det inga tvivel om.
Det jag tänker på är hundägarnas integritet. Kanske måste slarviga hundägare i framtiden räkna med att deras hundrastningar kartläggs av myndigheterna. Vad skulle månne Per Ström säga om det? Fast i Sverige behöver vi nog inte oroa oss. Polisfacket går knappast med på att polisen ska gå runt i parkerna och samla bevis i form av hundbajs.
En satsning på att avminera Bryssels promenadstråk skulle hur som helst tveklöst vara en värdefull insats.
Ett problem kan vara att man även måste ha inbrottssäkra papperskorgar för påsarna, annars blir det alltför lätt för någon att komma åt en hudägare de ogillar genom att följa efter och tömma deras påse på lämpligt ställe.
Det illustrerar att alla former av övervakning kan missbrukas varför verktyget inte bör användas utan att tänka igenom det väldigt noga först, och bara som absolut sista utväg.